När livet kommer ikapp...
Morfars stroke i januari, som slutade med amputation av ena benet och en för tidig död.
Aphraels som visade sig ha spondylos och patellan i hennes vänstra knä som inte går att göra något åt pga ryggen, detta fick vi veta i april, så nu mer går hon på smärtmedicin 24/7 och hennes dagar är räknade.
Min sjukskrivning (sen februari) pga vänster axel som gör ont och blir inflammerad vid minsta ansträngning, läkarbesök och sjukgymnastik blev plötsligt en del av min vardag.
Min önskan att få bli mamma, detta är första gången jag går ut med detta offentligt, men år av längtan och önskan sätter sina spår i själen. Och tillslut rasade den mur jag trott mig byggt stark runt hjärtat som ett korthus i lätt sommarbris och tårarna började rinner i strida strömmar, all min styrka, mitt leende som sällan når ögonen, de lätta skrattet, mitt till synes obekymrade liv, en teater, ett skådespel, där ett fåtal nära vänner har fått följa med bakom kulissen och sett sanningen. Men nu berättar jag den här i en blogg jag inte använt på många år, men jag känner mig tvungen att skriva av mig, att försöka sätta ord på mina känslor, för min egen skull, innan jag går sönder helt och hållet.